Kakaohörnet

Vår tapet i övervåningens hall är rätt överväldigande. Det är Marimekkos kakaobönor som klättrar upp för väggen, trots att de allra flesta botaniskt obevandrade personer (till exempel jag, första gången jag såg den) utgår från att det är majskolvar.

När vi valde tapet lobbade jag förstås stenhårt för min högt älskade Eldblomma, men Peter tvärvägrade.
Min första kärleksaffär med Eldblomman pågick i hallen i min Kungsladugårdsetta. Det känns inte som att den var lika vanlig då som den är nu? Numera är den i det närmaste grundutrustning i varenda retropittoreskt fårskinnsstylade hem som säljs via Stadshem. Så på ett sätt är jag nöjd med att vår tapet är mer egen, även om jag känner mej både lite otrogen och olyckligt kär, rent tapetmässigt.

Med osannolik precision, det är någon centimeter tillgodo på varje sida, passade teakskänken in på väggen som syns direkt när man kommer upp för trappan. Skänken är ett redigt schabrak, närmare två meter bred, och i vårt inte så maffigt dimensionerade vardagsrum fanns helt enkelt ingen plats. Men här, funkar! Färgen är ganska djupt teakröd, och gör sej fint mot tapetens rätt illgrällt gröna, tycker jag.